För ett tag sedan hade jag ett möte tillsammans med två andra personer som jag inte kände särskilt väl. Inte alls mer än att vi hälsat och presenterat oss för varandra några dagar tidigare. Jag och den ena av de två var tidiga, och medan vi väntade på den andra drack vi vatten och åt pepparkakor. Hon frågade vad jag gjort tidigare i mitt liv, var jag studerat, jobbat, ja allt det där. När det var klart blev det tyst. En kort stund bara. Inget jag reflekterade över. För mig helt normalt. Min kompanjon verkade dock inte uppleva det likadant. Nästan lite stressat föreslog hon: ”Vi kan prata om något annat, till exempel vädret!”
Är människan seriös, tänkte jag. Hur kan man tycka att en liten tystnad är så besvärande så att man nervöst måste föreslå ett så uttjatat samtalsämne som vädret. Vad finns det att säga om det som man inte har hört förut. Ja det är mycket snö nu sa jag, och hon höll med. Ja, enhetligt hoppades vi att våren kommer snart, det skulle nog vara skönt, det är ju inte så roligt det här med vinter.
Den andra människan kom in i rummet. Vad skönt. Så mycket varierar ju inte vädret så att vi hade kunnat prata om det länge till. För tänk vad hemskt om det hade blivit tyst en gång till. Kanske är det typiskt svenskt att tycka att tystnaden är jobbig. Att känna sig tvungen att fylla ut den med väder och vind, ”går bilen bra?” och diverse tomma frågor om läget. Kanske är det typiskt finländskt att uppleva tystnaden som harmonisk och lugnande. Att prata när det är relevant.
En liknande grej hände i vintras, när jag studerade och satt med klasskamrater i matsalen. Vi pratade om något, inte minns jag vad men kanske film eller litteratur eller livet, och när det kändes uttömt satt vi en stund och åt i tystnad. En person kring bordet sa ”nej nu tycker jag att det börjar bli lite otrevligt här!” och malde på om något för att försöka få igång en ny diskussion.
Till alla som förknippar tystnad med otrevlighet vill jag säga att en tystnad kan vara det trevligaste som finns. Speciellt kring matbordet. Kanske sitter det kvar från tiden hos dagmamman, där mottot var ”låt maten tysta munnen”./Ida