Sverigefinland

Jag har alltid tyckt att finskan är vacker och varit intresserad av att lära mig. Mer. Men någonstans har mina mentala spärrar stoppat mig från att våga försöka. I Finland jämförde jag mig hela tiden med finnarna. Enligt min hjärna skulle min finska genast vara perfekt, annars blev det pinsamt.

Sedan jag flyttade till Sverige har mina finskakunskaper faktiskt förbättrats. Här har jag använt finska mer än jag någonsin gjorde i Finland, där min bekantskapskrets och mitt kontaktnät bestod av nästan enbart svensktalande.

Jag började känna en dragningskraft till det mesta som berörde mitt hemland. Däribland finskan. Hör jag finska på stan här blir jag varm i kroppen och impulsen vill stanna och prata med de totalt okända människorna för att jag känner en så enorm samhörighet. 

Ibland varken vill eller kan jag kontrollera impulsen och det har i sin tur lett till nya, finskspråkiga, kontakter och vänner och en möjlighet för mig att öva upp mina kunskaper, på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Nu tittar jag på Uutiset och lyssnar på finsk radio, något som sällan var aktuellt för mig när jag bodde i Finland. Nu vill jag lära mig ännu mer.

Jag diskuterade detta med min kompanjon Ellinor som sa: ”Du har bättre självförtroende här”. Och hon har nog rätt. Här i Sverige vågar jag försöka på ett annat sätt. För jag kan ju. Lite grann. Ganska mycket, om jag släpper på alla mentala bromsar och låter det gå lite fel. Vad som i Finland kändes som otillräckligt blev i Sverige plötsligt en tillgång. Finskt vågat hälften vunnet. 

/Ida