För en tid tillbaka medverkade jag i en live-sändning från Kulturhuset för Sisuradio. Mycket av det som diskuterades kretsade kring skam över sitt finska påbrå. Jag har egentligen aldrig upplevt skam, förrän i lördags.
Jag var på konsert på Friends Arena med två vänner. Bakom oss stod fyra finländare, kraftigt berusade. Den ena killen höll gång på gång på att vingla in i mig samtidigt som han vrålade "SUOMI, SUOMI!!!" så fort han fick ett läge. När sångaren på scenen pratade om Stockholm och Sverige vrålade han "PERKELE, HAISTA VITTU!". Jag skämdes för att:
1. Han bekräftade fördomar om mina landsmän (fördomar som inte är sanna)
2. Jag kände allas irriterade blickar över denna minoritet som försökte ta över hela arenan
Hade det stått fyra svenska grabbar och vrålat på liknande sätt hade jag förmodligen bara vänt mig om och blängt eller kläckt ur mig något surt. Men nu tyckte jag liksom synd om killen. Jag kände medlidande. Varför gjorde jag det? Är det återigen lillebrorskomplexet som spökar?
Jag var på konsert på Friends Arena med två vänner. Bakom oss stod fyra finländare, kraftigt berusade. Den ena killen höll gång på gång på att vingla in i mig samtidigt som han vrålade "SUOMI, SUOMI!!!" så fort han fick ett läge. När sångaren på scenen pratade om Stockholm och Sverige vrålade han "PERKELE, HAISTA VITTU!". Jag skämdes för att:
1. Han bekräftade fördomar om mina landsmän (fördomar som inte är sanna)
2. Jag kände allas irriterade blickar över denna minoritet som försökte ta över hela arenan
Hade det stått fyra svenska grabbar och vrålat på liknande sätt hade jag förmodligen bara vänt mig om och blängt eller kläckt ur mig något surt. Men nu tyckte jag liksom synd om killen. Jag kände medlidande. Varför gjorde jag det? Är det återigen lillebrorskomplexet som spökar?
/Ellinor