I Sverige undrar man alltid hur läget är. Men jag upplever sällan att någon verkligen, på riktigt, undrar. ”Hur är det?” blir som ett förlängt hej, en artighetsfras utan mening. Och svaret på frågan här i Sverige är så gott som alltid ”bra”, ”grymt”, ”gött” eller ”svinbra”.
Mitt starkaste minne kopplat till detta är en gång för ett par år sedan när jag och en kompis var ute och gick. Bakom oss kom en klasskompis till min kompis cyklande. I vanlig ordning undrade han givetvis hur läget var. Min kompis svarade att det var bra och frågade därefter hur det stod till med honom. Men när den frågan var ställd, 3 sekunder senare, hade han redan cyklat iväg så långt att han inte hörde frågan. Hörde han ens svaret? Jag tror inte det. Vilken tur att det var bra.
Nu har jag vant mig lite, men i början hade jag väldigt svårt för det där. Hur kan det vara så jävla bra hela tiden? En helt vanlig tidagseftermiddag? Varför så överdrivet positivt? Enligt mig tar man udden av det som verkligen är jättebra, genom att säga att allt är bra hela tiden. Finländaren i mig är van vid att det ska vara bra när det är bra. När man har gjort något bra eller varit med om något bra, lyckats med något man längtat efter eller fått en god nyhet, då är det bra. Kanske till och med riktigt bra. Men en tisdagseftermiddag i bibliotekskorridoren? Jag kan inte förstå hur det kan bli mer än helt okej.
/Ida