Jag får ofta frågan varför jag valde Sverige som studieland. Ja, jag hade ju kunnat välja i princip vilket land som helst. Men Sverige kändes helt enkelt lagom. Och frågan ställs oftast mer med en underton av ”Varför stannade du inte kvar i Finland?”-vibrationer.
Största anledningen var nog att jag ville prova på ett annat land, och Sverige kändes lagom långt borta och lagom nära. Dock kan jag inte förneka att jag som finlandssvensk österbottning också kände mig lite begränsad. Visst, jag skulle ha kunnat studera på svenska i Vasa, Åbo eller Helsingfors. Men det kändes ändå som att fler (val)möjligheter fanns i Sverige.
Trots att Finland är både hjärtats och hjärnans hemland, så kommer jag till en punkt där Sverige ändå någonstans är mer bekant än stora delar av Finland.
Det finns till exempel en drös med finska städer och orter som är totalt intetsägande för mig som svensktalande. Visserligen är mina geografiska kunskaper inte utmärkta, men man ska nog inte be mig köra till Idensalmi, för då kan man lika gärna hamna i Haapajärvi eller Ylöjärvi. Som jag varken vet något om eller kan placera på kartan. Jag kan relatera mer till Falun än till Joensuu. Är mer bekant med Håkan Hellström än Anssi Kela. Skilda världar var alltid mer aktuellt än Salatut elämät.
Självklart har jag tagit och tar del av den finlandssvenska kulturen. Mumintrollen är givna favoriter, jag kan min Fredrik Furu och har sett alla avsnitt av Falkenswärds Möbler. Men klivet ut i finskspråkiga Finland känns så mycket större än att ta sig över Östersjön.
/Ida