I Finland betraktas jag som "svennen" och i Sverige som "finnen". Det hände en gång i Jakobstad, Österbotten, att jag gick på gatan och pratade svenska när en finlandssvensk ung man ropade "int ska man prat svenska i Finland!", trots att han gjorde det själv. Är det lillebrorskomplexet som spökar?
För en finlandssvensk är steget Österbotten - Sverige på ett sätt mycket närmare och mer relevant än att ta klivet in på mer finländsk mark, som att söka sig till huvudstadsregionen eller mer finskspråkiga städer som Kuopio. Det är på något sätt som att Sverige är det främsta målet. Det är på ett sätt väldigt logiskt, många finlandssvenskar växer upp med svensk TV, man följer Kungafamiljen och svenskan är ju modersmålet. Men i Sverige är kunskapen så pass liten om Finland att de flesta inte ens har koll på att det existerar finlandssvenskar. Som om de vore Neandertalare eller annan utdöd art. Varför har svenskarna så dålig koll på Finland och framförallt finlandssvenskarna?
De flesta lever med den stereotypiska bilden av en finländare. Men det är ju bara en bråkdel av hur det faktiskt ser ut, om det ens ÄR så det ser ut. Den finländska kulturen är inte densamma som den finlandssvenska. Det är här förvirring uppstår för en sådan som jag. Född i Sverige, finlandssvensk mamma, finlandssvensk/finländsk pappa.
VEM ÄR DU VEM ÄR JAG? Som Arja skulle ha sagt.
/Ellinor