Sen jag flyttade till Uppsala har jag typ dragit på mig en finne-radar. Jag möter människor med finländsk bakgrund överallt! Och varje gång blir jag så lycklig! Det kan tyckas märkligt och nästan äckligt patriotiskt. Men att vara andra generationens sverigefinne och nästan dagligen möta svenskar eller personer med annan bakgrund, blir det nästan hemtrevligt att stöta på en finne. Den känslan jag bara får uppleva i Finland om somrarna kommer liksom på snabbvisit i min vardag när det händer! Jag känner samhörighet och vill genast fråga "varifrån Finland är du?". Lite som när svenskar åker på semester och möter andra svenskar och fortsätter hänga med dom istället för lokalbefolkningen.
Är det trångsynt eller bara naturligt? Jag tror att känslan av samhörighet med finländare är starkare just för att jag är född och uppvuxen i Sverige och lever mitt liv här. Hade jag packat väskan för ett liv i Finland hade det nog blivit omvänt. Jag hade saknat Sverige och känt mig betydligt mer svensk än finsk. För jag kommer alltid vara 50/50. Inte riktigt passa in i någon av länderna på heltid. Därför är Sverige det land i vilket jag lever mitt liv, och Finland får fortsätta att vara mitt sommarparadis.
/Ellinor